If I could fly out to the moon

Ursch vilken usel dag...

 

Brukar försöka hålla det allra personligaste från den här bloggen men idag har varit extra jobbig så jag måste bara lägga tankarna någonstanns.

Få verkar ( ,trots att jag har försökt va ganska öppen och gärna vill va en förebild för människor i min sits genom att visa att det går att leva trots allt) veta om det jag går igenom och arbetar med hos mig själv.

En svår depression, ångest , GAD och en utbrändhet.

Jag har burit på en väldigt  tung ryggsäck med jobbiga händelser från min barn-och tonårstid men det jag varit med om senaste åren under min tid som "vuxen" och de så kallade "vuxna" människor jag mött har inte gjort min resa lättare.

 

Gång på gång har jag blivit utsatt för personangrepp, påhopp och mycket elakhet från människor som ska föreställa vuxna. Det är någons mamma, mormor eller farfar som faktiskt beter sig såhär mot andra medmänniskor. Mot mig. För mig är det ofattbart hur man kan vara en sådan elak person/er. Hur man när någon kommer ny på ett jobb, när någon gör sitt yttersta och allra bästa för att bara kanske hoppas få en klapp på axeln en dag. När någon bara försöker leva, andas och finnas...Hur kan man bete sig så illa.

Än hellre hur är det möjligt att det finns så många. Är det en ny livsstil folk lever efter? Jag har inte nog med fingrar till att räkna hur många elaka personer jag mött under min tid här och nu kan man inte ens vistas ute i friheten utan att möta onda påhopp...

 

Jag är inte naiv, ondskan finns överallt och elaka personer kommer man inte undan. Dom finns det gott om över allt men det är bara för mycket.
Och jag kan inte bara rycka på axlarna och gå vidare som så många ber mig att göra. Jag är inte en sådan människa. Mitt hjärta bär jag på utsidan på både gott och ont, det är lätt att skada det. Jag har redan många ärr och fortfarande en massa sår som inte läkt ännu.

 

Jag står inte pall för sådana påtryckningar utifrån. Allra minst när någon faktiskt hoppar på något av de allra käraste jag har...Folk är elaka, elaka och min tilltro till människor är så ärrad sedan innan, har man blivit så sviken som jag har så läker man aldrig helt. Jag har levt på hoppet att det faktiskt finns trygghet, jag har barn och jag vill att de ska växa upp på det allra bästa sättet och få det bästa världen kan erbjuda.

Men jag blir så ledsen när jag öppnar ögonen och ser hur samhället ser ut och hur människor beter sig mot varandra. Kan man inte bara låta en medmänniska få vara, en människa som inte gör något ont, inte skadar någon, som faktiskt bara vill få ta ett djupt andetag och leva en sekund.

 

Jag har försökt, det har jag verkligen att bygga upp mig från grunden. Jag försöker på alla sätt som går att hitta styrkan till att fortsätta och faktiskt göra något kreativt ur allt detta.

Mina foton är en sak som jag kämpar med, jag vill så gärna så allt det som tynger mig och de skrämande saker jag måste möta för att ta mig framåt gör jag. Jag klarar många hinder, stora hinder för mig. Men gång på gång så lyckas någon se till att putta mig ner för trappstegen jag klättrat upp för. Det gör det tungt att försöka, orkar man ens försöka på nytt...

Tackar så för familjen, skogen, hundarna och tystnaden. Att krypa ner i sängen bredvid ett barn som sover tungt och lyssna till varje andetag. Eller vakna upp och se in i två små blå ögon, ett leende. Att springa så länge att det bränner av smärta i bröstet och känna svetten rinna. Att krypa upp i soffan och få en nos i knäet, titta ner och få en blick full av kärlek...Där hämtar jag min kraft och hoppas den räcker länge nog för att fortsätta klättra.

 

Nu kommer jag säkert ångra att jag ens skrev något här men faktiskt så lättar det ett huvud som snurrar och är så fullt av tankar som mitt är nu. Kanske finns det någon som förstår mitt svammel. Ni andra kan ju bara scrolla vidare.

Är det bloggar är till för, att skriva vad fan man vill och känner för i! Utan några hintar om att ursäkta sig för det!
Folk ÄR elaka jävlar. Oftast är de som hoppar på bra människor avundsjuka. Är ett faktum. Man försöker hävda sig själv för att må bra trots att man suger. Inte för att det gör något lättare att veta att andra avundas en, men ibland kan det hjälpa liiiiite att veta att plågoandarna känner sig hotade

Du gör rätt i att skriva det du känner och drabbas av. Gör du det du tror på och som känns rätt för dig. Det är det enda som betyder något, oavsett vad andra tycker och säger. Din inre styrka är det viktigaste. Den vinner i längden. Skickar över en stor styrkekram.