Börjar känna mig så utmattad igen.

Känner igen känslan och jag hoppas inte denna sommar ska bli lika tung som den förra. Då hade jag ju även förlorat min bästa vän, Lotus och nu har jag ju snart två som fyller med sin kärlek så jag har ändå hopp (tror jag) om att kanske få må lite bättre ändå. Men ändå så finns det där i undermedvetandet som försöker göra sig påminnt. Jag försöker springa fortare men man är inte alltid snabb nog..

 

Man tappar även modet så lätt när man kämpar så för att komma framåt men alltid ramlar och slår sig efter vägen...

Jobbar så hårt med fotandet och jobbar mycket med min Zooki, försöker trots den tunga tröttheten i kroppen vara igång på alla möjliga sätt men det är inte så lätt när man samtidigt måsta jobba inifrån ständigt.

Fotandet är även på både gott och ont då jag så ofta "straffar" mig med de höga prestations kraven. Det blir aldrig bra nog. Det slutar oftast med tanken att jag inte klarar nått.

Jag vill så gärna vara framåt och med, men inte många vet ju vilken sten man bär på ryggen och man vill kanske inte alltid visa den. Det är så svårt att hålla jämnt tempo och tejpa upp mungiporna alla gånger...

 

Nåja, jag ser trots allt framåt lite grann. Behövde nog bara lägga tankarna någonstanns.

Just nu när ni läser så är jag nog påväg på äventyr som jag faktiskt sett fram emot länge. Så nu ska jag hålla modet uppe och lägga undan den tunga ryggsäcken en stund.