Vackra Sara och hennes Robert. Här fotad vid Laxforsen i Torrböle.
Jag älskar att fota i naturliga omgivningar. Det bringar så mycket mer liv till en bild än en studio.
Många frågar om jag inte ska skaffa en studio och visst skulle det vara kul men jag vet faktiskt inte om jag vill det. Oftast känner jag att det är både en större utmaning och mycket mer glädje i att få fota utomhus i alla de möjliga miljöer som naturen har att erbjuda.
Hon har även massa fler fina bilder att titta på så gör ett besök :)
Är så glad över att jag fått fota så många vackra ansikten den senaste tiden och jätte Tacksam till alla ni som velat ställa upp som modell. Jag hoppas ni är lika nöjd som jag med bilderna!
Brukar försöka hålla det allra personligaste från den här bloggen men idag har varit extra jobbig så jag måste bara lägga tankarna någonstanns.
Få verkar ( ,trots att jag har försökt va ganska öppen och gärna vill va en förebild för människor i min sits genom att visa att det går att leva trots allt) veta om det jag går igenom och arbetar med hos mig själv.
En svår depression, ångest , GAD och en utbrändhet.
Jag har burit på en väldigt tung ryggsäck med jobbiga händelser från min barn-och tonårstid men det jag varit med om senaste åren under min tid som "vuxen" och de så kallade "vuxna" människor jag mött har inte gjort min resa lättare.
Gång på gång har jag blivit utsatt för personangrepp, påhopp och mycket elakhet från människor som ska föreställa vuxna. Det är någons mamma, mormor eller farfar som faktiskt beter sig såhär mot andra medmänniskor. Mot mig. För mig är det ofattbart hur man kan vara en sådan elak person/er. Hur man när någon kommer ny på ett jobb, när någon gör sitt yttersta och allra bästa för att bara kanske hoppas få en klapp på axeln en dag. När någon bara försöker leva, andas och finnas...Hur kan man bete sig så illa.
Än hellre hur är det möjligt att det finns så många. Är det en ny livsstil folk lever efter? Jag har inte nog med fingrar till att räkna hur många elaka personer jag mött under min tid här och nu kan man inte ens vistas ute i friheten utan att möta onda påhopp...
Jag är inte naiv, ondskan finns överallt och elaka personer kommer man inte undan. Dom finns det gott om över allt men det är bara för mycket. Och jag kan inte bara rycka på axlarna och gå vidare som så många ber mig att göra. Jag är inte en sådan människa. Mitt hjärta bär jag på utsidan på både gott och ont, det är lätt att skada det. Jag har redan många ärr och fortfarande en massa sår som inte läkt ännu.
Jag står inte pall för sådana påtryckningar utifrån. Allra minst när någon faktiskt hoppar på något av de allra käraste jag har...Folk är elaka, elaka och min tilltro till människor är så ärrad sedan innan, har man blivit så sviken som jag har så läker man aldrig helt. Jag har levt på hoppet att det faktiskt finns trygghet, jag har barn och jag vill att de ska växa upp på det allra bästa sättet och få det bästa världen kan erbjuda.
Men jag blir så ledsen när jag öppnar ögonen och ser hur samhället ser ut och hur människor beter sig mot varandra. Kan man inte bara låta en medmänniska få vara, en människa som inte gör något ont, inte skadar någon, som faktiskt bara vill få ta ett djupt andetag och leva en sekund.
Jag har försökt, det har jag verkligen att bygga upp mig från grunden. Jag försöker på alla sätt som går att hitta styrkan till att fortsätta och faktiskt göra något kreativt ur allt detta.
Mina foton är en sak som jag kämpar med, jag vill så gärna så allt det som tynger mig och de skrämande saker jag måste möta för att ta mig framåt gör jag. Jag klarar många hinder, stora hinder för mig. Men gång på gång så lyckas någon se till att putta mig ner för trappstegen jag klättrat upp för. Det gör det tungt att försöka, orkar man ens försöka på nytt...
Tackar så för familjen, skogen, hundarna och tystnaden. Att krypa ner i sängen bredvid ett barn som sover tungt och lyssna till varje andetag. Eller vakna upp och se in i två små blå ögon, ett leende. Att springa så länge att det bränner av smärta i bröstet och känna svetten rinna. Att krypa upp i soffan och få en nos i knäet, titta ner och få en blick full av kärlek...Där hämtar jag min kraft och hoppas den räcker länge nog för att fortsätta klättra.
Nu kommer jag säkert ångra att jag ens skrev något här men faktiskt så lättar det ett huvud som snurrar och är så fullt av tankar som mitt är nu. Kanske finns det någon som förstår mitt svammel. Ni andra kan ju bara scrolla vidare.
Jolin och Leon fick åka bakåt i tiden när vi besökte fäbodarna i Aspeå.
Ett ställe där tiden stått stilla sedan... ja väldigt länge. Årtal minns jag inte men stugorna är super mysiga.
Såklart var Zooki och Amigo med och inspekterade varje stuga dom med :)
Sen blev det även lite bergsklättring och skogsvandring då Jolin ville kika i alla små tavlor som satt uspridda och de innehöll information om skogens alla djur.
Ett mysigt ställe är det verkligen där.
Nästa gång hoppas vi dock på bättre väder och då blir det kanske en övernattning där.
Synd att kameran låg kvar i bilen men jag fångade iaf hur glada mina 4 hjärtan var efter besöket :)
Jobbar på med bilderna från fotosessionen med de fina tjejerna Amanda och Olivia.
Blev så många fina och varierande bilder så det kommer bli några inlägg senare framöver från det :)
Ikväll bjuder jag på några bilder från en trevlig långprommis över berget.
Hundarna är helt knäckta nu efter att först ha tränat en del på Vännäs marknaden, sedan stannade vi till vid en sjö där barnen och hundarna fick svalka och springa av sig. Och så en låång promenad över berget som avslutning. Dom lär nog snarka gott, precis som mina två små älskade troll, Jolin och Leon redan gör :)
En av bilderna jag fotade idag när vi besökte Lycksele Djurpark.
Fler bilder kommer.
Stängslet är väl inte sådär jätte kul att ha framför sig när man fotar men det kommer man ju inte undan tyvär. Gjorde mitt bästa för att få så bra bilder som möjligt trots allt :)
För de som missat så lägger jag in en liten länk nu till både min andra blogg, hemsidan och framförallt min facebook sida som faktiskt har på mindre än 3 veckor fått över 100 Gilla markeringar och har haft 12 693 unika besökare sen starten.
Det är OTROLIGT! OTROLIGT!
Jag som har ett självförtroende som liknar ett utspottat och inkletat tuggummi i vägrenen, riktigt uselt med andra ord kunde aldrig ana att ens 10personer skulle kunna uppskatta det jag gör. Men detta är OTROLIGT! Och ni ska veta vad erat stöd ger mig, så mycket kraft och glädje! Stort Tack till er alla!
Tack också till ni som tar er tid att kika in här. Och till ni som lämnar så fina ord emellanåt! Det ger mig ett leende varje gång och det är vad som får mig att vilja fortsätta. Ni gör att bloggen lever vidare och får mig att vilja fota och skapa ännu mer.
Hoppas ni fortsätter följa mig. Återigen Tack för visat stöd!
Jag har en liten ide i huvudet som skulle vara kul att förverkliga.
Det handlar om ett tema och skulle förhoppningsvis kanske även kunna bli en trevlig fotoutställning.
Jag söker därför några modeller. Skulle du vara intresserad av att prova på det här med mig. Det är första gången jag ska göra något sånt här stort men kommer säkerligen bli roligt. SÅ vill du va min försökskanin så tveka inte att höra av dig. Kommentera, skicka ett meddelande på facebook eller maila: sjolandercamilla@hotmail.com
Några bilder som ska vara en liten "cliff hanger" om vad temat kommer vara :)
Växer så det knakar och blir stiligare och stiligare för varje dag.
Det här är ett riktigt favorit porträtt på grabben min. Han har varit en liten svår rackare att fånga på bild men just här var han så djupt försjunken i tankarna. Han såg ut att verkligen drömma sig bort där han satt på bryggan och tittade på vattnet :)
Idag fotade jag min söta Jolin igen. Blev en hel del bilder som jag nu ska kika igenom.
För er som vill ha en liten sneak peak så får ni titta in på min facebook sida ;)